Det har varit väldigt syn om mig. Jag har varit snuvig och nyst och nyst och nyst hela tiden och varit blöt om min stiliga nos L.
Förra helgen började det och när jag nysta så skrattade faktiskt husse och matte åt mig. HUR KUNDE DE!? Jag ska väl erkänna att det inte var för att jag nyste utan för vad som hände varje gång jag nyste, påstår de i alla fall. Det var en massa snö och varje gång jag nyste råkade jag hamna med hela huvudet i snön så jag såg ut som en snögubbe. Det var INTE alls kul.
Under veckan fick jag inga långa morgonpromenader heller. Det var tråkigt men lite skönt också eftersom jag var lite trött. En kväll var det riktigt synd om mig. Jag hade lagt mig vid mattes kudde i sängen och hade det så mysigt. Då kom husse och påstod att jag skulle gå in till tjejerna i köket! Men husse!!! Det är synd om mig sa jag, jag är snuvig ju, kommer du inte ihåg det?!
Jajaja, man får väl ta sitt ansvar och gå in till tjejerna för hur skulle de annars kunna känna sig trygga under natten. Men matte skulle allt komma och natta mig och verkligen intyga att det var nödvändigt att jag höll tjejerna sällskap. Efter att husse pratat med mig några gånger så fick allt matte komma till slut, HA! Jag fick henne allt att kliva ur sängen för min skull. E man bäst eller!?
Nu är jag mycket bättre så nu är jag full av energi igen! I går kväll lyckades jag tjata ut husse med röda pricken en stund, yippie!!! ÄLSKAR att jag röda pricken! Nej nu ska jag ut en stund och se om jag hittar något att skälla på.
Ojojoj, det är hårt att vara en arbetande hund men vad gör man inte för dessa tvåbeningar. Förra helgen var hela familjen på äventyr. Det började lite tråkigt för vi fick vara ensamma på landet jätte jätte jätte länge, och det var jättesynd om oss, vi hade så tråkigt. Vi trodde husse och matte övergivit oss helt, så länge brukar vi aldrig behöva vara ensamma på landet.
Ja vi brukar inte behöva vara ensamma alls på landet så därför kändes det sååååå länge, ska jag vara ärlig var det nog inte så länge, inte ens som en dag i stan. Men det var synd om oss i alla fall, så det så!
Sedan började jobbet. Ja det började lite lugnt med att vi alla tre fick ligga och mysa i vår stora bur men oj vilket liv det var utanför. Vi var på det matte och husse kallar utställning.
Utställning tänkte jag, yes! Det är där jag får visa alla tjejer vilken stilig ung man jag är. Men, men, vad nu? Vad är detta ska jag bara ligga här? Nähä, äntligen fick jag komma ut och visa upp mig, men vaddå gå på spån!!! Ok, men att göra sina behov på spån INOMHUS!!! Aldrig i livet någon stil har man väl, bättre att hålla sig! Nu då, nähä, tillbaka i buren. Konstig dag. Tifla däremot gullade matte med och HON fick visa upp sig, jajaja ok då. Jag vet ju att jag är vacker i alla fall så.
Sedan började mitt jobb som monterhund. Jag är en perfekt monterhund säger matte. Klart man ställer upp för sin ras och för sina tvåbeningar. Jag stod och gjorde reklam för rasen i flera dagar och så många som klappade på mig, och pratade med mig, det är ganska mysigt men OJ vad trött man blir. Jag skickar med några bilder så ni får se hur jag jobbar och även en bild när jag har rasat ihop av trötthet. Tre dagar jobbade jag, tjejerna jobbade bara i en dag, latmaskarna!
De ni ser på bilden här är jag, den perfekta monterhunden, och Felicia, tjejen med tofsen ni kanske kommer ihåg att jag berättat om tidigare. Hon och jag arbetade hårt en dag och jag tillsammans med husse och matte en dag. Som ni hör var det bara jag som orkade i flera dagar, de andra är så klena ;-).
Här har jag och Tifla somnat. Inte ens jag orkar hur mycket som helst, men snart var jag på benen och representerade igen.
Jag får också passa på att be om ursäkt för min sekreterares skull, hon är så slö fast jag tjatar hela tiden på att hon ska hjälpa mig skriva.
